Ytterligare en dikt om föräldraskapet och dess berg-o-dalbana.
Det här med uppfostran är svårt, lagom fast men inte för hård är lätt att säga men ibland så otroligt svårt att tillämpa.
Vägar att vindla
Med dig kom också en svart grå ström
En ström som gnager, hackar, förlamar
Den fyller mitt sinne, förtvivlar och tvivlar
Hennes lilla hjärta, små slag mot allt ont
Beroende av mig, beroende av henne
utan makt i vanmakt av kärleks smärta
Magra knän i stenig lera
Kinden vilar i densamma
Armar slappa runt om kroppen
Ögonen är hälften slutna
Blicken stumt uppgiven
Kall, våt, trött och liten
I land där ingenting är klart och enkelt
Där sorgen är större än någon urskilja
Jag leder dig vid handen i snårig skog
Inget kan lindra en oros vandring
Som alltid finner nya vägar att vindla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar